Historik
Finlandssvenskar?

En finlandssvensk är inte en finskspråkig
person bosatt i Sverige. En finlandssvensk är en svenskspråkig finländare (bosatt i Finland, Sverige eller i övriga världen).

Vad många inte känner till är att svenska är ett av Finlands två officiella språk, dvs inte ett av finskan tolererat minoritetsspråk, utan helt likställt det finska språket.

De omkring sex procent av den finländska befolkningen som tillhör den svenskspråkiga folkgruppen har enligt grundlagen bl.a. rätt till betjäning på svenska vid kontakt med kommunala inrättningar i officiellt tvåspråkiga kommuner, och betjäning på svenska vid kontakt med alla statliga ämbetsverk/myndigheter. Man har också rätt till skolutbildning på svenska, och har därför två parallella skolsystem i landet, ett finskt och ett finlandssvenskt.

Finlandssvenskarna i Finland är i huvudsak bosatta kring Österbottens kustområde i västra Finland, i södra Finland samt på Åland.





Historik


Efter den senaste istiden för ca elvatusen år sedan skedde en invandring från olika håll till detta nordliga, vidsträckta och fortfarande glest bebyggda land. De äldsta spåren av människor i det som senare blev Finland härstammar från ca 7000 f. Kr. Man vet föga om de tidiga invandrarnas språk, men när den historiska tiden bröt in i mitten av 1100-talet e.Kr. hade landet en befolkning som talade finska.

Vid denna tid inleddes en inflyttning av kolonister från mellersta Sverige, närmast Mälardalsområdet, som hade blivit överbefolkat. Invandringen skedde av allt att döma spontant, men den uppmuntrades av romerska kyrkan och senare svenska kronan, vilka därigenom kunde expandera sin makt österut. De svenska nybyggarna slog sig ned på Åland och på smala remsor utmed Finska vikens och Bottniska vikens kuster som var obebodda. Denna kolonisationsvåg, som ägde rum under övervägande fredliga former, ebbade ut i början av 1300-talet. Sedan dess har finnar och svenskar levat sida vid sida i Finland.

Under seklernas lopp utkämpade det svenska riket av vilket Finland var en integrerad och fullvärdig del många krig med Ryssland, vars styrka och slagkraft småningom blev övermäktig: i samband med Napoleonkrigen rycktes Finland 1808 loss från Sverige för att anslutas till det ryska kejserliga imperiet.

År 1815 var svenskarnas antal i Finland uppskattningsvis 160 000, eller ca 15 procent av hela befolkningen. Svenska språket hade under hela den svenska tiden varit dominerande inom förvaltning, näringar och kultur, och en försvagning av dess ställning skedde först mot slutet av den ryska tiden, i början av 1900-talet. Vid det laget hade finskan, som endast ett halvsekel tidigare varit outvecklad som kulturspråk, gått upp i jämbredd.

Det finska nationella uppvaknandet i mitten av 1800-talet var ett resultat av att personer ur den svensktalande överklassen gick in för att gynna finskan och själva övergå till att tala detta språk. En annan del av den svensktalande eliten ville emellertid inte överge svenskan, vilken den betraktade som en garanti för att Finland stannade kvar i den västerländska kultursfären.

Det var sålunda bäddat för konflikter mellan de båda språkgrupperna. Involverade i dessa var till en början endast de översta samhällsskikten, de breda folklagren engagerades först efter demokratins genombrott i början av 1900-talet.

Sedan Finland hade blivit självständigt 1917 skärptes attityderna i språkfrågan, som i hög grad präglade landets inrikespolitik under 1920- och 30-talen. Det bör dock betonas att språkstriden i Finland aldrig krävde några dödsoffer, den utkämpades på det verbala planet, och de få gånger fysiskt våld tillgreps stannade det vid något blått öga.

Den hjältemodiga kampen mot en förkrossande övermakt i vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-1940 hade en enande effekt på Finlands folk. Finne och svensk stred sida vid sida, vilket skapade ett nytt samförstånd mellan de båda språkgrupperna.

Efter 1945 hörde språkstriden till det som hade förpassats till historiens skräpkammare. Språkklimatet har under efterkrigstiden varit gott, trots att det självfallet fortfarande finns enskilda individer som betraktar landets tvåspråkighet som en belastning och inte som en tillgång. Medan svenskheten i Finland på 1930-talet angreps av en tongivande opinion, har det efter kriget varit närmast en vulgäropinion.

Enligt en 1997 offentliggjord forskningsrapport ansåg 70 procent av landets finsktalande befolkning att svenskan är en väsentlig del av det finländska samhället, och 73 procent tyckte att det vore skada om svenska språket och kulturen skulle dö ut i Finland.

Källa: Pol. dr Henrik Ekberg, skriven för Utrikesministeriet